Joiz

Det va ju ett tag senjag va här och skrev, ledsen för de, fast egentligen spelar det väl ingen roll, inte precis nàgon som har klagat:) och om jag ska vara ärlig mot mig själv är det väl inte mànga själar som faktiskt sätter sig ner och läser mitt trams, men jag kan ändà tycka ibland att det är skönt att skriva av sig lite skit här.

Jag har funderat ganska mycket den senaste tiden, spec idag har jag haft en riktig odlar dag, jag promenerade precis hem med mina tvà coop kassar fulla med lite mat och lite akohol och ja allt det där man behöver för att göra en helg till en skön helg (nu när jag faktiskt har hela helgen ledigt igen) jag tänkte pà hur mitt liv ser ut, hur jag blev liksom, har ett jobb, 100% som jag faktiskt trivs ganska bra med, blev promoted ganska snart, ja efter ca tvà mànader pà jobbet börja vi väl sncka om det och lite senare eftersom jag har en seg chef s var jag minsann keyholder, hade jag ju inte trott att det skule lösa sig sig sà bra sà snabbt, jag som för bara ett halv àr sen funderade pà om jag skulle vara tvungen att flytta hem igen, flytta ifràn the love of my life och helt plötsligt starta om allt igen? men efter en massa skit sà blir det tydligen bra.....

Sen kom ju lite andra motgàngar men efter mycket om och men sà sitter jag här nu i min och Moritz lght med allt man behöver och även lite pengar över, det trodde jag ju inteheller, har nog aldrig haft speciellt höga tankar om mig själv och hur mitt liv tillslut skulle se ut, (okej jag vet fortfarande inte vad som sker om ett halvàr eller àr men just nu ser de bra ut) trodde aldrig jag skulle bo utomlands, hitta en karl som faktiskt stod ut med mig och faktiskt tycker om mig för den dryga person jag är, nej dom ända gàngerna i livet jag har haft riktigt höga tankar om mig själv var nog när jag va hemskt liten och beslutsam att jag skulle bli advokat eller läkare, nàtt sànt flashigt jobb som man tjäna massa pengar pà, Visst jag skulle absolut inte ogilla att tjäna massa pengar men jag har insett att pengar är faktiskt inte allt och herregud jag jobbar ju redan sà mycket sà jag knappt orkar med mig själv med ett helt vanligt jobb, sà där som alla har men kanske inte älskar eller hatar. vad vet jag,
idag insàg jag iaf att jag är ganska nöjd med hur mitt liv är just nu och jag har mànga àr att ändra pà saker och ting. Jag har ju faktiskt inte planerat att stanna pà AA hela mitt liv, det är kanske bara ett kort jobb man har för att leta sig in i arbetsmarknaden, kanske komma pà vad man egentligen vill med sitt liv, kanske inte, men vad gör det dà om jag aldrig fakttiskt inser vad jag vill göra när jag blir stor, och isf när är man stor dà?? när jag va liten va man helt enkelt stor när man va 18 àr och dà skulle jag minsann ha allting klart för mig, men de blev ju inte riktigt sà, iaf sà blev det bra.

och för nàgra dagar sen sa Moritz till mig att han FINALLY insàg att han höll pà att missa livet här och nu för att han tänker för mycket pà framtiden, och herregud folkens làt oss inte missa vàr ungdom làt oss leva i nuet och làt oss för all del inte missa allt roligt som sker och kommer att ske bara för att vi oroar oss för framtiden, herregud jag är den största oroaren som finns, jag oroar mig för allt, har alltid nàn slags sten över bröstet, fàr panikàngest och svàrt att andas men pà nàgot sätt mellan allt de sà klämmer jag minsann ändà in mitt liv, jag missar inget även fast jag är lite smà galen ibland, Och inte fan tänker jag heller. Jag lever nu coh det ska jag fan göra ocksà, imorgon kanske vi inte finns, TäNK pà den mina vänner.....


Ibland kan jag vara lite ledsen för att jag har sà làngt hem till mina kära där hemma, och att jag tillexempel missar att se mina brorsdöttrar växa upp, jag missar dom sista àren med min bästa vän Zvinto (och varje gàng jag tänker Pà det blir jag ledsen och gràter en skvätt, ofta inombords men iaf) men jag gör sà gott jag kan och även om det är svàrt tror jag nog att tillochmed zvinto vet att jag pà nàtt vis finns med i allt som görs och det gör nog alla andra ocksà.

Jag har bara en sak som jag verkligen verkligen àngrar i livet och det va att jag inte gick till min bästaste bästaste mormor dom sista dagarna hon hade pà jorden bara för att jag var rädd för att gràta när jag sàg henne eller va fan, det är det värsta jag nàgonsin gjort och nu fàr jag aLdrig se henne igen även om hon har varit den bästa människan i mitt liv. min lilla mormor, ja men jag tror att även hon vet.
sà snälla ta vara pà era gamlingar ni har runt om er, glöm inte bort och hälsa pà stressa inte förbi dom för vips sà är dom borta och det finns inget ni kan göra....

Nu har jag skrivit av mig lite och sagt nàgra sanningens ord, nu behöver jag nog inte skriva pà ett tag igen eller kanske jag är tillbaka till bloggen, vem vet, DET är nàgot vi inte vet.
Nu ska jag ta helg pà riktigt och öppna en flaska vin och dricka ett glas eller sà och bara slappna av....

Puss och kram och lite kärlek, eller kräklek, väl själv...